Lördag 11/6

Får väl skriva lite...

 just nu känner jag mig lite nere, vet inte varför men är rätt känslig.. orkar inte stå emot nått eller så..  Det är väl mycket som snurrar i skallen, tur man har jobb och gå till o slippa tänka på nått annat men det är inte så lätt. som sagt har ju timmar i sommar på jobb och det är jag glad förr,

 men vad händer sen fter vecka 32 det är är en stor fråga det, men antingen har man jobb eller så är man arbetslös. så det får man se då, men visst känns det som en oro, som sagt har ingen aning vad framtiden har att ge.

KOmmer jag träffa en go kille och starta ett liv med och bygga upp en familj?

koMMER JAG få ett fast jobb trots jag inte har en utbl ( jo usk men får ikke jobba som det pga hälsoskäl)

kommer jag gå ner i vikt så ev diabeärtesen lägger sig typ latent igen så jag slipper medicinering. gahh vart ska jag börja..

tror att en kärlek hade gjort susen o då hade nog allt fallit på plats tror jag.

Jag har inget bra självförtroende men det är bättre än det har varit...

Som sagt jag har blivet mobbad under min uppväxt och det har fanemej satt spåren.

klass 1-3 gjorde fröken inte ett dugg, på saterna var det ett helvete, tog ex min mössa o kasta den i vattenpölarna, eller i papperskorgen, eller fanns det elaka ord och en del knuffar.

4-5 var det rätt lugnt men där hade vi ju en i klassen som var på typ alla, man fick sig en smäll i huvudet.

6an: det fanns massa ord o hot mot mot, skit rädd, hade mitt gömställe i skogen men de hittade det där kunde jag inte gömma mig på rasterna. när skolan var slut sprang jag snabbt från skolan över till en gård vi gick igenom, för jag visste att personen som hota mig inte gick det hållet där vänta jag på min kompis så vi hade sälle hem.

7-9 var det massa elaka ord mot en som alla kallade mig, även från elever som inte kännde mig, hade vänner som punterade jin cykel o snodde ventilerna( de visste jag behövde min cykel) fcik tillbaka de. idag är vi bra vänner.....

som sagt hela högstadiet var inte alls toppen men hade en underbar lärare som hjälpte mig igenom hela helvetet.

jhag visade inget utan jag döljde massa hemma för föräldrarna, våga inget.

fanns tom ungar som höll på hemma, där försökte jag säga till föräldrarna men fick till svars låtsas som luft.

jag försökte berätta för mmamma o pappa men de lyssna inte, även min syster försökte men det gick inte

gymnasiet var inte bättre lite men inte mycke... där uttnytjade vissa mig i klassen, osv mend e blev de stopp på men då frös vissa ut mig..... jag var inbte med på festser osv, inte ens nbär klassen gick på bio nää varför skulle jag det när man inte trivdes alls.

så studenten var en befrielse.... när jag började på komvux var man rädd men där hitta jag vänner opch vi hade kul, de tog mig för den jag var o är.. trots jag hade stora motgångar där.

började med Oriflame, det lyfte mig som en männsika, börja med friskis´. nårra år senare kören.

sorry det blev ett traddit inblägg men kännde för o skriva av mig.

nu har man jobb o allt de känns jy bättre då känner man sig behövd....

ha de bra gott folk




Kommentarer
Alexandra C

Sötnöt <3

2011-06-11 @ 22:47:19


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Sofis vardag allt med barn och vikt

Här skriver jag mina tankar och funderingar, hur jag känner mig, hur min vardag är helt enkelt. Mycket kommer och handla om hur jag mår efter en gastricbypass och hur mina kilon rasar. kommer även skriva mycket om vår dotter linnea och kommande bebis :)

RSS 2.0